Sagor

"Vad menar du att du inte riktigt är en människa?" frågade Denji. Frygluf rufsade sitt röda rufsiga hår och verkade fundera på hur han skulle svara. "Jag är en Frygla, men det tror jag inte ni vet vad det är … Vi är ungefär som människor, men mindre och litet mer magiska. Hade vi inte varit litet magiska skulle ju alla människor känna till oss, och det hade varit väldigt komplicerat, säkert så hade vi hamnat i något Zoo eller nått - så vi är litet magiska." "Jag är också magisk", sa Anji. "Nej, det är du inte", sa Denji. Anji ignorerade sin bror: "Vad kan du göra för magiska saker?" Frygluf böjde sig fram mot Anji och plockade ut ett mynt ur hennes öra. "Woww!!" sa Anji. "Du hade det där myntet i handen från början," sa Denji "Nä, det hade jag inte." sa Frygluf. De tre vännerna satt tysta ett tag medan trädet svajade fram och tillbaka. "Förresten", sa Frygluf, "Hur kom ni upp hit?" "Med min magiska ring," sa Anji och höll upp sin lila ring för att visa. "Va!?" Frygluf höll nästan på att ramla ur trädet av förvåning. "Ahh! Det där är ju en av Toyookas ringar!" "Vet du vad det är för en ring?" frågade Denji "Vi har två till nämligen." Han tog fram den röda och rosa ringen och visade Frygluf. Frygluf tittade på dem och svalde nervöst. Han andades lugnt litet för att lugna sig och nickade sedan allvarligt och sa liksom dör sig själv. "Jag förstår. Jag har hört att de tre ringarna brukar dyka upp tillsammans." Han tittade på Denji och Anji: "Berättelsen om Toyooka och ringarna utspelade sig för en lång tid sedan, mycket längre sedan än människor kan minnas, men vi Fryglor minns för vi skriver ner saker i böcker som vi sen tappar bort, men någon av oss hittar dem alltid igen. Jag tror att det vore bra om jag berättade för er om Toyooka." Anji och Denji satt tysta och tittade på Fryfluf och väntade på att han skulle fortsätta. Han harklade sig och snöt sig i näsan med sin alldeles för långa röda tröjärm. "Berättelsen om Toyooka börjar som sagt för länge, länge sedan men också långt, långt bort härifrån, i den del av världen där landet Japan nu ligger, långt upp i norr på en mellanstor ö ute i ett mycket stort hav."

"Det här var som sagt för länge sedan då världen fortfarande var ung. Då formade sig fortfarande själva världen efter allt som hände. Många människor har berättelse om den här tiden, även om de är litet förvirrade så alla är olika. Men det hände hela tiden sådana saker som att någon snöt sig och snoret fastnade på himlavalvet och blev ett gäng stjärnor, eller att någon blev jätteledsen och grät och det bildades en stor sjö. Till och med människor har massor med berättelser om sådant här, och du har säkert hört någon. Allt eftersom tiden gick blev universum mer fast kan man säga och tog form. Själv är jag, fast jag är gammal med era mått mätt, ung jämfört med universum och har aldrig med om att mitt snor blivit stjärnor." Frygluf snöt sig i ärmen igen. "De där ringarna ni har, däremot, de är yngre än universum, men inte mycket - ungefär som lillasystrar till universum." "En dag var en liten flicka på åtta år med långt svart hår och fötter utan skor eller strumpor ute på promenad, hon hette Toyooka. Det var den första riktiga sommardagen, och sommaren var kort i den delen av världen så Toyooka ville sträcka ut sina armar och låta solen tina dom och ligga länge och höra fåglar sjunga, och det bästa stället för de här sakerna var hos hennes kompis Toki, som hon var på väg till. Toki bodde uppe på en kulle, som var täckt med gräs. Längst upp på kullen var Tokis hus, som var runt, med väggar och tak av vass. Från skorstenen syntes som alltid rök från elden i mitten av huset. I elden bodde Kamuy Fuchi, en ande, för på den tiden bodde många andar och demoner i och runt människorna, och man träffade dem ibland när man var ute och gick. Kamuy Fuchi blev irriterad om elden brann ut, och en irriterad Kamuy Fuchi kunde betyda små gräsbränder här och där, så Tokis pappa och mamma såg alltid till att elden brann, även om det ibland bara var litet."

Då Toyooka kom upp till toppen av kullen och knackade på svarade Toki "Tjolihej!" som hon alltid gjorde och kom ut. Hon och Toyooka sprang ner till havet och hoppade i. Det var isande kallt, men klippan var varm när de kom upp och de låg där och huttrade, tryckta så hårt de kunde mot stenen för att komma ifrån den litet kyliga vinden, men i lä (lä är där det inte blåser) var det varmt i solen och tryckta mot klippan blev de strax varma igen. När de var torra sprang de bort till gubben Oki och hälsade på. Han hade suttit och fiskat hela dagen och ett fiskstim hade legat precis under hans metspö så han drog upp fisk på fisk på fisk. Stora feta fiskar, var och en nog med mat för tre personer för en dag. Efter att de suttit och tittat på ett litet tag ville nog gubben Oki vara i fred litet, så han sa till dem: 'Toyooka och Toti - ni kan ta den där korgen med fisk upp till era föräldrar'. Han hade nämligen redan 5 korgar fyllda och att röka alla skulle vara ett stort jobb. Det blev Toyooka och Toki så glada över att de studsade upp och ned i en halv minut innan de tackade farbror Oki och försvann iväg, släpandes fiskkorgen mellan sig. Nu undrar du kanske vad allt det här har med ringarna att göra? Jo, det var så att djupt nere i brunnen bodde en ande som kallades Ah-bin-noor, men av sina kompisar kallades för Ahbi. Ahbi hade den dagen fått en present av sin fästmö Roon-nib-ha (hennes kompisar kallade henne Ibha) och när han öppnade paketet visade sig tre fina ringar - en lila, en rosa och en röd - och de var inte det minsta magiska alls. Abhi blev så glad och han och Ibha satt och myste och vred och vände på de fina ringarna, som reflekterade ljuset som studsade runt från brunnens vatten på ett alldeles speciellt, men helt omagiskt, sätt. Så satt de, glatt mysande, djupt nere i brunnens vatten då Toyooka och Toki kom springande uppför kullen. "Tjohej! Tjoliho!" sa de, och "Tjolihej och Tjoho!". Det betyder samma sak på deras språk som på svenska - alltså "Oj oj oj oj! Weow, vilken grej, vilken super-toppen-dunder-bauta-grej!".

Just som de kom uppför killen med kitteln med fisk så kom Tokis pappa ut med en kittel där han hade eldanden Kamuy Fuchi medans Tokis mamma rakade ur askan i eldstaden. Tjoff! så sprang de in i varandra och kitteln, fisken och Kamuy Fuchi åkte upp i luften och sedan Tjooooooflosh-flosh-flosh-flosh! djupt ner i brunnen. När eldanden och brunnsanden (som ju var en vattenande) träffades exploderade hela brunnen i en magisk explosion - det var så mycket lös magi som löpte runt att varenda gruskorn som varit i kitteln och blev utkastat växte som gigantiska moln och droppade ned i haven långt långt borta med vattenkaskader som fick det att regna i tre dagar. Där de landade ligger idag Kurilöarna. Kitteln blev tillplattad och blev också den jättestor och åkte iväg långt, långt bort och blev ön Sakhalin. Fiskarna blev förvandlade till jättedjur och kastades som vid en vulkanexplosion ut från brunnen och förvandlades till de första av alla olika sorters valar som idag lever i haven - Gråval, Blåval, Knölval, Bardval osv.

"Oj, förlåt…" sa Toyooka och Toki.

Och längst, längst ner i brunnen och alldeles smällfeta av magi låg de tre ringarna kvar - den röda, den lila och den rosa. Och de vibrerade och lyste svagt som glödkol i mörkret, bortglömda av alla andar och fästmör i flera dagar, men då var de redan borta. Och det är just de ringarna ni har hittat."

"Är det där sant?" frågade Anji. "Det är väl klart!" sa Frygluf. "Och det finns mer jag måste berätta för er om Toyooki och ringarna, och det snart. Men det får vara en annan dag, för nu ska ni ner!" Och med det försvann Frygluf snabbt som en ekorre bort genom träden och nerifrån hörde Anji och Denji hjälparna som den lilla flickan hämtat. De var brandmän och hade en jättelång stege som Anji och Denji fick klättra ner på. Deras mamma och pappa var där och de var så glada att få hem sina barn från det höga trädet att de beställde hem pizza och cola och sen så satt de alla tillsammans i soffan och tittade på tecknad film tills både Denji och Anji hade svårt att hålla ögonen öppna. Precis innan han somnade undrade Denji om Frygluf bara hade varit en dröm. Sedan sov han.