12:e oktober 2019

Jag gick av tåget vid Katterat, vilket är en mycket liten station en timmes resa från turiststationen i Abisko. Vid stationen var flera gulvästklädda unga tjejer och killar som gick mot tåget och antagligen skulle fara hem från något arbete de jobbat med vid stationen. De nickade vänligt och jag nickade tillbaka och försökte göra det vänligt också. Det fanns en skylt där det stod 'Hunddalshytta' så jag gick i riktningen den pekade även om den pekade ganska generellt och jag antog att den lilla vägen som verkade gå åt rätt håll på andra sidan ett gammalt spår var vad den menade att den pekade på. Det visade sig i förlängningen funka, men den skylten var den enda mot Hunddalshytta som fanns på hela vandringen. Vandringen var för övrigt inte särskilt lång - från Katterat till Hunddalshytta är det 10 - 12 km (skyltarna borta vid Hunddalshytta visade både 10 och 12…). Under gårdagen hade jag dock vandrat upp mot Njulla och insett hur mycket snö som kunde finnas en liten bit uppåt, så jag var litet orolig över att stigen skulle försvinna under snön om den gick högt. Det var en obefogad oro, den lilla vägen visade sig gå nästan hela vägen fram till stugan.

Det var ljummare höst här ännu än i Abisko och några små stugor var utspridda på andra sidan jocken; utan någon väg som sammankopplade dem med resten av världen vad jag kunde se. Stigen gick upp och ner och bar en nästan omärkligt högre, men träden försvann allt eftersom och ett lätt snötäcke på marken ken hade fotspår av vad jag tror var hare, men möjligtvis skulle kunnat vara björn - ja, man kanske borde kunna skilja dem åt… Små svarta fåglar dök och flög i par och snön blev ganska snabbt ganska djup då jocken svängde av åt höger in i en ny dal. Jag hade ju ingen karta med mig och ingen internettäckning (telefonen brukar ändå dö rätt snabbt när det blir kallt) men jag kollade med Gps på Google maps och tyckte jag litet ungefär verkade vara på rätt ställe utifrån det jag sett på kartan innan jag åkte. Det började bli ganska långsamt att gå i snön, men ett hus syntes någon kilometer framåt. Det visade sig vara en låst stuga för vattenkraftsverkstekniker. Vägen tog slut där och jag tänkte att jag nog gått litet fel, men då det fortfarande var ganska tidigt på dagen gav jag mig 40 minuter att försiktigt se om jag kunde hitta stigen eller kanske gå uppåt litet mot berget och titta in i nästa dal och se om det fanns en stuga där. Hittade jag inget inom 40 minuter fick jag väl göra en snökoja med tältet vid den låsta stugan eller vandra tillbaka neråt i dalen (som hette Sördalen lärde jag mig sen). För första gången på hela turen dök dock små röda markeringar upp på stenar som tittade upp över snön och jag följde prickarna - det visade sig att hytten låg mindre än en kilometer bort. Det var tjockt med snö dock, så det tog ett litet tag och jag var försiktigt att inte få snö in i kläderna och skorna ifall att det inte skulle visa sig vara rätt stuga, men det var det.

De norska stugorna låser man själv upp med en standardnyckel. Jag var den första där på tre dagar enligt gästboken (två finnar som ritade en mus hade varit där senast innnan mig). Ett stort lager ved fanns uppstaplat vid dasset och den norska instruktionen för hur man tände upp kaminen var mycket effektiv; draget uppåt var helt perfekt och elden smådånade inom 10 minuter. Jag bytte till torra kläder och hängde upp de blöta på de mycket vänligt uppsatta tvättlinorna ovanför kaminen. Det var litet som ett månlandskap ute, om det nu funnits snö på månen, eller mars kanske - inga djur, inte ens fåglar och bara snö och berg. Och så var man på en liten, väl utrustad station - litet som att vara på månen, eller säkerligen mer som att vara på en polarstation, men det var en lugn tanke att vara den enda människan i hela dalen och att de enda fotspår som fanns var mina. Snön vidare från hytten västerut låg orörd - fortsatte man den vägen komme man till Atlanten, men det vore en dagstur till och övermorgonen skulle jag jobba - dessutom hade det gått alldeles för långsamt med så tjock snö. Detta kan vara enda gången jag förstått vad man ska med snöskor till, men skulle man gå nån längre sträcka i så djup snö så hade det nog varit mycket fint att ha. Två guider i Abisko - Ida och Max - insisterar på att snöskoande är det tråkigaste som finns, men jag tänker att det skulle ha varit coolt att ha kunnat fortsätta över snön utan att vara tvungen att bära skidor på ryggen.

Efter ett tags ätande och allmänt softande med fötterna mot kaminen var det dags att sova och jag gick ut för att ta ett sista dassbesök. Himlen låg djupt blå och stjärnorna gnistrade ovanför snön. Som ett band rakt ovan mig, längs med dalen och bort mot bergen som låg före Atlanten sträckte sig ett långsamt grönt skiftande norrsken. Jag tittade upp länge och vinden blåste allt hårdare och norrskenet skiftade i rött och grönt och dansade och virvlade runt så att det såg ut som att ufon skulle landa. Det var overkligt vackert, som en sån där skjorta med delfiner och stjärnor där de dragit ihop allt i en enda bild. Jag tog på min varma tröja och stod och tittade upp. Snö yrde hårt och kallt mot näsa och kinder men inte alltför obehagligt men till slut förde tanken på filtar och varma fötter fötterna inåt igen kanske 40 minuter senare. Snön ven vidare utanför och norrskenet, antar jag, dansade vidare ovanför stugan, men jag sov i en liten overklig varm bubbla under dubbla täcken.

Nästa dag vandrade jag tillbaka och allt gick bra.